Totalt 10 kommuner – av 35 som granskats i en tillsynsoffensiv – har straffats med böter på mellan 150 000 och 500 000 norska kronor efter beslut av Arbeidstilsynet, Norges motsvarighet till Arbetsmiljöverket.
Myndigheten har genomfört regelbunden tillsyn av arbetsrättsliga villkor sedan 2019.
– Vi ser en positiv utveckling i flera kommuner, men resultaten visar också att regelverket fortfarande inte följs helt överallt. Det här är allvarligt, och det är anledningen till att vi i vissa fall utfärdar böter för överträdelser, säger sektionschefen Dag Selsjord i en text på Arbeidstilsynet webbplats.
Besluten meddelades i våras och tre kommuner har sedan begärt överprövning, enligt Kurt Weltzien, professor vid Handelshögskolan i Oslo, som skrivit om saken i nyhetsbrevet EU & arbetsrätt.
Upphandlande myndigheter Norge är skyldiga att ställa krav på löne- och arbetsvillkor, HMS-kort (ID) på byggarbetsplatser och tjänstepensioner i offentlig upphandling samt även att följa upp dessa genom tillsyn och kontroller.
Sedan förra året gäller skärpt lagstiftning med möjligheter till en sanktionsavgift för bristande efterlevnad och där regelverket har tydliga skrivningar om att Arbeidstilsynet ska vara på offensiven och tillämpa ”streng reaksjonsbruk”.
Brister i riskanalyser och kontroller anges som grund för de kommuner som nu straffats.
Även i Sverige finns sedan 2017 en skyldighet att ställa krav på arbetsrättsliga villkor. Men Riksrevisionen gav ifjol bilden av lagstiftningen som en papperstiger – upphandlande myndigheter som inte följer lagen riskerar inga sanktioner och Konkurrensverket har inte prioriterat tillsyn på området.
Från upphandlande myndigheter beskrivs stora problem med att tillämpa regelverket – här röster från SOI och Huddinge kommun.
Nyligen meddelade Konkurrensverket att man inlett en granskning av ett 20-tal myndigheters arbete med arbetsrättsliga villkor, vilket kritiserats av Byggherrarna.
Hans Thunström
Den här artikeln pekar egentligen på en ganska intressant skillnad mellan Norge och Sverige.
I Norge har Arbeidstilsynet fått ett tydligt tillsynsansvar och möjlighet att utdöma sanktionsavgifter när kommuner inte gör tillräckliga riskanalyser eller kontroller av leverantörernas löne- och arbetsvillkor.
I Sverige är kommunernas problem snarare dubbla:
1. Regelverket är svårt att tillämpa
För att ställa arbetsrättsliga villkor enligt LOU måste kommunen först bedöma om det finns risk för oskäliga arbetsvillkor i den aktuella upphandlingen. Därefter ska rätt villkorsnivåer identifieras utifrån centrala kollektivavtal. Hur många organisationer är inte “slimmade” och hårt belastade redan idag?
2. Uppföljningen är resurskrävande
När avtalet väl är tecknat måste kommunen kontrollera att leverantören faktiskt följer villkoren.
Det kräver granskning av t. ex:
lönespecifikationer
anställningsavtal
arbetstidsscheman
semesteruttag
uppgifter från underleverantörer
Många kommuner saknar både tid och arbetsrättslig expertis för sådana kontroller.
3. Underleverantörsled är svåra att kontrollera
I bygg-, städ-, transport- och anläggningsentreprenader finns ofta flera underleverantörer. Kommunen har normalt ett avtal med huvudleverantören men begränsad insyn längre ned i kedjan. Det är ofta där riskerna för lönedumpning och oskäliga arbetsvillkor är störst, se t. ex städtjänsten hos Magdalena Andersson….
4. Brist på effektiva kontrollverktyg
Till skillnad från Norge finns ingen svensk myndighet som systematiskt granskar kommunernas efterlevnad eller utfärdar sanktionsavgifter för bristande uppföljning. Riksrevisionen har kritiserat att lagstiftningen i praktiken fått begränsat genomslag och att tillsynen varit svag.
5. Låga incitament att prioritera frågan
För en kommun är konsekvensen av att missa arbetsrättsliga villkor i dag relativt begränsad jämfört med exempelvis en otillåten direktupphandling som kan leda till upphandlingsskadeavgift.
Det gör att många upphandlingsenheter prioriterar andra juridiska risker först. Det är också en del av kritiken som Riksrevisionen riktat mot systemet.
Om man kopplar detta till den norska artikeln
Ur ett svenskt kommunperspektiv skulle de största riskerna med ett norskt system vara:
fler dokumenterade riskanalyser måste göras före upphandling,
fler avtalsuppföljningar måste genomföras under kontraktstiden,
större krav på kontroll av underleverantörer,
behov av särskild arbetsrättskompetens,
risk för ekonomiska sanktioner om kontrollerna inte utförs.
Det är därför många svenska upphandlare upplever arbetsrättsliga villkor som ett av de mest komplexa områdena inom LOU. Samtidigt visar både Riksrevisionens granskning och den norska utvecklingen att lagstiftaren alltmer förväntar sig att upphandlande myndigheter faktiskt kontrollerar efterlevnaden, inte bara ställer krav i upphandlingsdokumenten, vilket de flesta kommuner idag knappast kan klara av.
Varför skapar man inte ett centralt organ för att följa upp brancher och enstaka leverantörer som ses som tveksamma? Kommuner idag har svårt att värja sig från oseriösa leverantörer och en effektivare central organisation skulle kunna ge det stöd som kommunerna och regionerna behöver för att kunna sålla agnarna från vetet, vilket idag är svårt.
Gammal i gamet
Och varför ses upphandling som lösningen på alla världsproblem? Och om upphandling ska vara lösningen på problemet så måste resurser och verktyg finnas på plats för detta. Det är inte konstigt att en kommun prioriterar att lägga pengarna på fler händer i äldreomsorgen eller i skolan istället för en avtalscontroller som ska följa upp arbetsrättsliga villkor när inte ens statliga myndigheter gör det.
Erik Slottner tycker att upphandlarna ska sluta gnälla, jag vill att han ska börja med att ge myndigheterna ett tydligare uppdrag att arbeta strategiskt med upphandling, inskrivet i respektive regleringsbrev. Myndigheterna kan vara föregångare på flera områden och bryta den mark (med tillämpnings- och uppföljningsrutiner) som behövs så att kommuner och regioner för en gång skull kan ta rygg på dem.